Att veta att man ska ta klivet in i framtiden skrämmer mig.
Känslan känns som ett stor klump i magen och den vill aldrig försvinna.
Jag försöker vara stark, även om min kropp skriker av smärta.
Jag försöker att lätta mitt hjärta och tänka på något annat.
Men min smärta vägrar dempa, så jag fortsätter att kämpa.
Jag försöker vara glad, när jag egentligen vill vara ledsen.
Ingenting kan bli som förut, även om jag vägrar fatta det.
Men det finns ingenting som kan stilla min gråt.
Jag önska det fanns en mening med livet.
Jag skulle vilja se meningen med livet, om det nu fanns någon.
Stanna tiden, jag orkar inte vara kvar.